Sabina ♥

ja, jag har bara varit lat.... internet kom igång igen för kanske en månad sedan? 
så nu efter att skitungarna varje dag gått in på min blogg och kommenterat varje gång att vi visst har internet o blablabla. så ja, now im back!

Har hunnit hända en hel del grejer som haft ganska stor del i att jag inte orkat skriva, bland annat att min bästa barndomsvän tagit självmord..
Har slagit jävligt hårt och nu har jag fått reda på vilka som faktiskt finns där för mig och ställer upp no matter what. är tyvärr inte någon av de jag trodde det skulle vara. and that sucks b*tches..

Hur som helst så blir det här inlägget helt och hållet tillägnat Elin Örntorp, rest in peace my sweet angel ♥

Jag vet att du på något sätt ser det jag skriver nu, när jag pratar hör du inte vad jag säger för jag får sådan klump i halsen att varenda ord jag säger blir helt oförståeliga..
so let's try it again..

Redan som nyfödda hade vi varandra i och med att vi bodde grannar på landet. varje morgon såg jag dig och Ida komma uppspringandes längst stentrappan på landet. först du, sen några meter efter ida som försökte hinna ikapp dig.. den bilden sitter sitter kvar som fan..
på den tiden umgicks vi bara på landet, men det var ju hela tiden.. vi var som systrar, kunde bråka men blev alltid sams igen och hade så sjukt kul tillsammans..
När jag skulle börja trean så flyttade jág till kungsängen. och vad berättar farmor då som gjorde mig huuur lycklig!? joo, du bodde i kungsängen, haha vi var släkt men jag visste inte vart du egentligen bodde utanför landet liksom.. jag kommer till kungsängen och från och med det så kunde ingen skilja oss ifrån varandra..
åren gick och en vecka så var du borta, vart är elin? frågade jag överallt, men ingen visste..
en vecka senare ringer du hem till mig, då har du helt plötsligt flyttat ned till Linköping. hallå LINKÖPING!? det ligger ju jättelångt härifrån, hur fan skulle jag klara mig?
tiden gick och vi kunde inte mer än prata i telefon hela tiden och hälsa på varandra.
Farmor dog och vi blev tvungna att sälja landet.. Där försvann våra somrar också..

efter det gick allting bara nedåt..

En kväll ringer du mig och bara gråter och gråter. du hade då bestämt dig för att du inte ville leva mer, du hade skurit upp hela dina armar med en sax (du var bara 14 år hjärtat, why!?).. jag fick panik som fan, grät och grät och jag visste inte vad jag skulle göra. vi bara grät tillsammans och jag sprang ned till mamma som ringde din mamma som tog dig till sjukhuset fort som fan..
Det var sex år sedan nu, du har efter det försökt gång på gång på gång.
Men jag trodde ju aldrig du verkligen skulle försvinna?
att försöken till självmord verkligen inte skulle leda till, aa, självmord..

Den här gången körde du det säkra kortet..
låste in dig i lägenheten söp dig full och hällde sen i dig massa tabletter, la dig i sängen och somnade in..
mitt älskade hjärta.. varje dag väntar jag på att telefonen ska ringa, att mamma ropar "sabiiina, telefoooon"
att jag tar telefonen och hör med din nya dialekt "hej de elin :D"
men nej, det kommer aldrig.

Jag försöker istället att jobba så mycket som möjligt för att tänka på annat, vara med vänner, supa, ALLT!

Hela min uppväxt handlar om dig, du har funnits med hela vägen i 20 år.
jag kan inte tänka tillbaka på någonting från min barndom utan att bli ledsen, för du var ju med?
jag borde bli glad när jag tänker på vår uppväxt, men just nu krossar det mig att bara höra ditt namn.
Tiden ska tydligen läka alla sår, men nej.. såren läks aldrig. De sitter kvar så fint med ett ärr som aldrig suddas ut.
allt vi bestämt att vi skulle göra, det kommer ju aldrig bli av nu?
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller vad jag ska göra..
Önskar bara att dom kunde ha haft din grav här, egoistiskt tänkande jag vet, men vart ska jag vända mig? det finns ingenstans. att bara gå till coop gör ont i mig elin, jag går ju förbi ditt gamla hus... fan.. vet inte vad jag ska säga.
Bara förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt för att jag inte fanns där för dig senaste tiden.
att jag hade fullt upp med jobbet så att jag bara levde för mig själv.
För att ta upp telefonen och ringa är faktiskt inte speciellt krävande.
Jag lärde mig en läxa nu, men tyvärr på värsta möjliga sätt!
Jag saknar dig så jävla mycket och jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig..
Förlåt för att jag var en idiot..

Jag hoppas bara att du har det bra där du är nu.
Even though you're gone we're still a team, i love you precious
always and forever ♥

Till alla andra, ta hand om era vänner och lev varje dag med dom som om det vore er sista,
för så kan faktiskt fallet vara.
Man vet aldrig vad som kan hända.
Gör aldrig någonting ni vet att ni skulle ångra om det blev försent.
Lämna stoltheten bakom och be om ursäkt istället för att dra ut på det.
Allt dumt ni gör kommer ni någon dag att ångra, det gör jag...

- Johanna & Amanda, jag älskar er, det ska ni veta.
Även fast jag är sämst på att höra av mig.

- Du var och är världens finaste elin,
och alla kommer att minnas dig med ett stort smile på läpparna,
för det är så man alltid såg dig.
- i miss you ♥